Idag var det mycket fler gäster på jobbet! Och värre kommer det bli!
Även om mycket folk kan göra allt lite stressigare så gör det också att tiden går snabbare, och blir roligare. Mina favoritkunder är alla små söta barn som lägger den ena gulliga kommentaren efter den andra, eller bara är allmänt överlyckliga över att de ska få en glass.

 

Idag var det dock en lite kille som inte var så överlycklig.
Killens mamma: Ja hej, jo min son sa att han hade sett någon speciell bil där borta. Men den verkar inte finnas kvar?

Jag: Jaha, hur såg den ut ungefär?

Mamman (till son): Hur såg bilen ut?
Son: Den var grön... Med silverdäck.

Jag: Någon sån har jag tyvärr inte sett, så finns den inte där är den nog slut...

Och då gick den lilla killen sönder helt. Gråtande sjönk han ihop i en liten hög vid sin mammas fötter. Han gav dock inte ifrån sig ett enda ljud utan grät bara tysta stora tårar. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag hade gärna sprungit in till stan och köpt tio nya bilar till honom om jag kunnat. Men det kunde jag ju såklart inte. Åhh stackars lilla människa...

 

När jag cyklade hem från jobbet vid halv 11-snåret så var det i alla fall magiskt fint. Havet låg helt vindstilla och solnedgångens sista ljus gjorde molnen rosaröda. Jag passade på att ta lite selfies på daftöbron för att demonstrera det fins ljuset. Hade ju varit väldigt ironiskt om jag blivit påkörd av ouppmärksam bilförare där jag stod. Haha då hade de i alla fall kunnat använda denna bild till min dödsannons...