I mitten av mars åkte jag och Jakob på ett alpinläger runt Kebnekaiseområdet. En helt galen upplevelse som jag kommer ha med mig resten av livet. Här är vår reseberättelse!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

DAG 1 Vi började resan på buss mot Uppsala och bytte sedan till nattåg till Kiruna. Vi sov i en 6-bäddskupé tillsammans med ett amerikanskt par som skulle åka hundsläde i 8 dygn och en tysk man som hette Hugh och skulle gå i snöskor. 

DAG 2 Nästa morgon var vi framme i ett gnistrande ljust och vitt Kiruna. Där tog vi en ny buss till Nikkaloukta som är det närmsta du kommer Keb med bil. Här mötte vi upp våra guider Tovo och Christer samt resten av ungdomsdeltagarna. Många av dem som var med kände varandra från ett liknande klätterläger i somras och var dessutom ett par år äldre, men alla var supertrevliga och bjöd in oss i gemenskapen. Från Nikka till Keb är det ca 2 mil vilket tar en hel eftermiddag med skidor, men vi hade den enorma lyxen att få åka skoter!

Vi packade in i våra sängar på fjällstationen och fick hämta ut vår utrustning som bestod av skidor, lavinsändare, sond, isyxor, stighudar och stegjärn. Skidorna vi använder är randoneeskidor vilket innebär att man både kan använda dem för att gå uppför (knäpp loss hälen och sätt på stighudarna) eller åka utför. 

DAG 3 Dagen därpå gav vi oss iväg neråt i dalen till ett isfall för att köra lite isklättring. Morgonen var superfin men snart började det mulna igen och blåsa allt mer. Sänkan vi klättrade i blev som ett litet hål där vinden blåste med sig snö och bara fortsatte att virvla runt. Tillslut var det för kallt och blåsigt så då började vi röra oss hemåt, vilket inte var det lättaste. Det blåste sjuuuuukt mycket. Vi gick tight på ett led, men man såg knappt personen framför sig. I byarna var vi tvungna att stanna och luta oss mot vinden för att inte välta (vilket vi ändå gjorde eftersom vi aldrig var beredda på när vindbyn slutade). De där 4 km kändes som 4 mil, men tillslut stod vi plötsligt framför fjällstationen och kunde komma in i värmen. Det är facinerande och nyttigt att se hur snabbt vädret kan slå om. Man har liksom ingeting att sätta emot när naturen och vädrets makter bestämmer sig för att ta i.

DAG 4 Nästa dag gav vi oss av på en lite längre topptur mot Tarfallastugan. Vädret var helt fantastiskt och tillslut gick vi i bara underställ. Runt kl. 11 så fick vi också se en 95% solförmörkelse vilket var sjukt häftigt! Vi fortsatte att knata på och gjorde knappt några stop alls trots att det började bli rejält brant. Ett tag var det faktiskt jävligt jobbigt, benen var fulla mer mjölksyra och när man tittade uppåt var det fortfarande hur långt kvar som helst. Tillsut kom vi ändå upp frårn det brantaste och den sista lätta uppförsluttningen som gick över glaciären nedanför själva Kebnekaise kändes som ingenting. Vägen nedför var betydligt lättare och väldigt välkommen. Tänk er en lätt svart backe, helt orörd med 30 cm puder och inga andra åkare i vägen! Aaah... dröm!

På eftermiddagen kom vi fram till Tarfallastugan där vi skulle sova. 100 m från stugan stoppade plötsligt vår guide Christer och sa:
"Ja förresten, det finns ingen el eller vatten här. Så vi får elda och hämta vatten ur brunnen därborta. Dasset finns 100 m ditåt."
Jahapp, tack för den informationen, jag hade inte ens med pannlampan. Men trots de något spartanska omständigheterna trivdes jag väldigt bra i Tarfalla. Livet blir väldigt enkelt när allt kretsar kring att hålla sig torr, varm och mätt. Sen var det ju sjukt jävla vackert också.

DAG 5 Nästa dag gjorde vi en ny topptur, denna dag upp på Kaskasatjåkka (2076 möh). Återigen var vädret på topp och återigen var allt så himla fint! Mot slutet av turen gick vi vi längs en bergskam som var så brant att vi var vi tvungna att sätta på oss stegjärnen och ta skidorna på ryggen. Tillslut kom vi upp, tog en obligatorisk gruppbild och åkte neråt. Jag ramlade pinsamt nog rätt många gånger, men herregud detta var första gången jag stod på randonee eller ens åkte i riktig alpin-miljö så jag är inte bitter...

DAG 6 Sista dagen var det dags att ta sig tillbaka mot Kebnekaise fjällstation. Vi tog i princip samma väg som vi åkte på vägen hit. Det snöade ganska mycket men var varken blåsigt eller särskilt kallt. Enda nackdelen egentligen var att glasögonen snöade och immade igen så på vägen ner var det som att åka i blindo. Men vi tog oss tillbaka och kunde nöjda, trötta och glada sätta oss på skotrarna tillbaka mot Nikka.

Jag är så glad över att jag fick uppleva detta äventyr. Det är den här typen av fysiska och psykiska utmaningar som gör att man växer som människa. Dessutom är jag väldigt tacksam över att jag har fått förutsättningarna att kunna uppleva delar av Sveriges som de flesta knappt vet existerar. Länge leve de vackra orörda vyerna.