Kinesiska muren är något jag velat se i hela mitt liv och det var faktiskt en av de största anledningarna till att jag ens ville till Kina! Muren är ju med sina 2000 mil världens längsta byggnadsverk, men mycket har såklart blivit nerslitet med åren och stora sträckor är väldigt otillgängliga. Vi valde att boka en tur till Mutianyu eftersom man där både kan se de restaurerade och gamla delarna av muren. Dessutom är det inte lika många turister som hittar hit eftersom de flesta åker till Badaling, vilket är den del som ligger närmast Beijing.

Kvällen innan hade vi firat Halloween i baren på vårt hostel tillsammans med ett gäng spanska killar. De hade dagen innan tagit exakt den tur som vi planerade göra. De gav oss tipset att vi verkligen skulle försöka ta oss så långt och högt vi kunde på den 1,5 h vi hade på oss innan vi var tvungna att vända. Man startar vid torn 14 och tydligen hade spanjorerna tagit sig ända till 30, vilket de sa att vi inte skulle klara. ”But try to get to 20 at least.”

Så kom dagen för våran murtur och vi satt oss på en kall och skumpig buss som åkte i ca 2 h mot byn där man startar. Jag och Amanda köpte biljetter till en cabel car som tog oss direkt till torn 14 och satt sen igång att vandra. Även idag hade vi blå himmel och det blev snabbt jäkligt varmt så våra nyinköpta pannband och tjocktröjor kom inte till någon vidare användning. På många ställen var det sjukt branta trappor, vilket kändes i både flåset och benen, men vi knatade på och försökte hålla ett snabbt tempo utan för många pauser.

När vi hade gått i endast 40 minuter så såg vi plötsligt att det stod 23 på ett av tornen. En liten kinesiska kvinna ville ta kort på oss för att fira att vi tagit oss till toppen. Här slutade nämligen den restaurerade delen och resten av muren vandrade man på egen risk. Vi hade trott att det skulle ta mycket längre tid att ta oss hit och fortsatt framåt, nu helt säkra på att vi skulle nå torn 30.

Vägen blev dock betydligt mer svårtillgänglig, mer som en stig med lite träd och buskar överallt. Mängden vandrare minskade också avsevärt och vi kände oss nästan ensamma på denna gigantiska mur.

Det blev dock som allra knepigast när vi kom fram till torn 29. Vägen härifrån och upp till 30 var en brant sluttning med väldigt mycket lösa stenar och det var rätt svårt att hitta bra fotfäste. En kinesisk vandringsgrupp som var på väg ner stirrade misstroget på oss två unga turister och sa ”You very brave, be careful.”

Det tog nästan 15 min att gå/klättra/dra sig uppåt den sista lilla biten, men herregud vad det var värt det! Muren ringlade sig hur långt som helst och bergen och naturen runt om var helt magisk. Alltså det är säkert något fel på mig för jag får verkligen sjuk gåshud av sånt här. Skykrapor i all sin ära, men jag skulle hellre välja denna vy alla gånger i veckan.