Via ferrata är en blandning mellan brant bergsvandring och klättring. Precis som i en högöjdsbana har man en sele på sig med två karbiner som man klipper i och ur längs en stålvajer (de är dock lite mer avancerade på en via ferrata). Men till skillnad från på en höghöjdsbana så är dessa karbinslingor bara en yttersta nödsäkerhet, så du inte faller ända ner i dalen och dör typ. Det är inte garanterat att vajern och ankarpunkterna håller vid ett fall och om du ramlar så faller du handlöst till senaste ankarpunkten, och slår dig halvt blåslagen, innan karbinslingorna förhoppningsvis tar upp fallet. Om du väl fallit en gång så är slingorna förbrukade, bara att köpa nya!

 

Med andra ord: FALL INTE!

 

 

Känslan när man väl står där på toppen är svår att beskriva för de som inte varit med om det själva. Föreställ er synen av molnen, nedanför er, som sakta stiger uppåt. Några skärmflygare som cirklar högre och högre på uppåtvindar. Det svaga klingande ljudet av klockor från alla får, kor och getter nere i dalen. Och som avslutning på det hela; en gigantisk örn som seglar in. (JA VI SÅG FAKTISKT VÄRSTA KUNGSÖRNEN!!)

 

Det är vid sådana tilfällen jag önskar att jag bara kunda frysa tiden.