Ida 6 år: "Delfinskötare på Kålmården." (FATTA åka runt i våtdräkt och rida/mata delfiner hela dagen!!!)

Ida 7 år: "Busschafför" (Jag hade läst en bok om det, okej?)

Ida 8 år: "Skådespelare" (Efter att jag insett att min karriär som sångare var dödsdömd.)

Ida 9 år: "Författare" (Av typ nästa Harry Potter, jag hade så jäkla många ideér...)
Ida 10 år: "Modedesignare" (Lol, vet inte vad som hände där.)
Ida 11 år: "Läkare" (Dels för att hjälpa mänskligheten, men mycket för att man tjänar massa pengar.)
Ida 13 år: "Jornalist" (Ville göra massa spännande reportage från när och fjärran.)
Ida 15+: "Ehh... ja du..."

 

När man var yngre hade man hela tiden så himla många ideér på vad man ville bli. Kanske för att varenda jäkla släkting ställde frågan vid varenda jäkla middag, men ändå. På senare tid har jag liksom insett att en del av mina ideér kanske inte är så realistiska. Ping "delfinskötare på Kålmården..."

 

Ju vuxnare man blir desto mer inser man att saker som lön och arbetsmarkand faktiskt också spelar roll. Samtidigt så måste det ju vara roligt och bygga vidare på ens intressen, du kommer ju antagligen jobba innom detta område resten av ditt liv. Med alla dessa faktorer i huvudet så kom jag in på arkitektyrket, som faktiskt passade in på en hel del av mina kriterier. Jag var dock lite orolig över att det skulle bli för flummigt, för mycket lull-lull kring konst och färglära. Men sen hittade jag denna utbildning: